Tandformning med komposit efter transplantation av framtand
Patientens anamnes
Efter ett fall i en simbassäng år 2000 och avslitning av de två centrala incisiverna 11 och 21 (båda tänderna förlorades vid fallet) genomgick patienten en transplantation av tand 34 och 44 till region 11 och 21. Sju år senare kom patienten för en konsultation om den fortsatta behandlingen av de transplanterade premolarerna. Före konsultationen hade patienten varit nöjd med den behandling hon fått. Patienten genomgick samtidigt ortodontisk behandling med regelbunden röntgenuppföljning av region 11/21. Den apikala delen av de transplanterade premolarerna var utan anmärkning och utan tecken på rotresorption.
Behandlingsplanering
Efter utvärdering av de kliniska och röntgenologiska fynden planerades en omformning av de transplanterade premolarerna 34 och 44 till centrala incisiver genom ett minimalinvasivt ingrepp. Patienten vägrade andra behandlingsalternativ, t.ex. tillverkning av helkeramiska skalfasader och kirurgisk kronförlängning (vestibulär förlängning) för att harmonisera med gingiva på grund av ingreppens mycket invasiva karaktär.
Behandlingsförlopp
En vaxmodell tillverkades (bild 2) för att informera patienten om de olika behandlingsalternativen och för att utvärdera den förväntade mängd substans som skulle gå förlorad till följd av preparationerna.
Baserat på den silikonnyckel som tillverkades på vaxmodellen tillverkades en intraoral modell med ett provisoriskt plastmaterial för att visualisera de önskade behandlingsresultaten. På grund av tjockleken på vaxmodellen och de transplanterade premolarernas position i tandbågen kom man överens med patienten, som var mycket nöjd med modellen, om att forma restaureringen mer försiktigt i vestibulär riktning.
Tänderna rengjordes därefter med en fluorfri profylaxpasta. Därefter valde färgen. Materialet ESTELITE SIGMA QUICK (Tokuyama Dental) användes som kompositsystem. I detta system finns en extra opak dentinmassa med färgen OPA2, som användes för att bygga upp dentinkärnan i incisiverna som inte stöds av tandens hårdvävnad. Följande färger användes: OPA2, OA2, OA3 (dentinmassor), A2, A3 (emaljmassor), CE (Clear Enamel, specialeffektmassa för genomskinliga effekter), OPA2 (flytande). En diamantfinisherare användes minimalinvasivt för att rugga upp emaljytan på de transplanterade premolarerna, som sedan konditionerades i 30 sekunder med 37 % ortofosforsyra (Conditioner 36, Dentsply, Konstanz, Tyskland) och förbehandlades med adhesiv (Heliobond, Ivoclar Vivadent, Ellwangen, Tyskland). Därefter användes silikonnyckeln för att bygga upp den bakre väggen med ett tunt lager av den flytande färgen OPA2. De olika dentinmassorna modellerades sedan i flera lager: OPA2 som opak pelare, OA3 cervikalt och OA2 mot incisiverna. Ett cirka 1 mm brett område i närheten av incisalkanten lämnades öppet och fylldes med ett tunt lager specialeffektmassa (CE). För att uppnå ”haloeffekten” modellerades ett mycket tunt lager av OA2 direkt på incisalkanten. Dentinkärnan täcktes sedan med emaljmassorna (A2 incisalt, A3 cervikalt).
Efter den slutliga poleringen fluoriderades tänderna (Biflourid, VOCO, Cuxhaven, Tyskland).
Följande bilder visar restaureringarna vid uppföljningarna efter 4 veckor, 4,5 månader och 14 månader.
Efter avslutad behandling gick patienten med på att komma på uppföljningar med 6 månaders intervall.
Sammanfattning och diskussion
Den fallstudie som presenteras här visar omformningen av två premolarer efter autogen tandtransplantation efter ett framtandstrauma där de två centrala incisiverna hade slitits av och inte längre var tillgängliga för replantation på grund av förlust.
Flera fallrapporter har publicerats om omformning av transplanterade premolarer för att ersätta framtänder, där både kompositrestaureringar och helkeramiska skalfasader har tillverkats för omformning.
I det här fallet gavs, på patientens begäran, information om olika behandlingsätt och en minimalinvasiv metod användes för att tillverka kompositrestaureringar. En vaxmodell tillverkades och en silikonnyckel användes för att bygga upp den bakre väggen från ett mycket tunt lager av flytande material. Eftersom de ocklusala kontakterna är belägna i området med den hårda tandstrukturen visade sig denna behandling vara genomförbar.
Patienten var nöjd med behandlingsresultaten. Under den 14 månader långa observationsperioden fanns det inga tecken på att restaureringen inte fungerade.

Författare:
Professor dr Anne-Katrin Lührs
Överläkare vid institutionen för konservativ tandvård, parodontologi och förebyggande tandvård, Hannovers medicinska högskola (direktör: professor dr Nadine Schlüter)
Carl-Neuberg-Str. 1
DE-30625 Hannover
Tyskland
Telefon: +49 511 5324815
https://www.mhh.de/kliniken-der-mhh/klinik-fuer-zahnerhaltung-parodontologie-und-praeventivzahnmedizin